Den mesta packningen är packad, bara det sista som ännu hänger på tork efter en hastig, nattlig tvättomgång. Tyger och julklappar säkert nerstuvade. Nu tar det åtta veckor innan jag kommer hem igen, det känns bara en aning sorgligt. Hoppas att inte behöva lämna Gläntan annat än för strapatser i Uppsala innan dess.
Snöstormen härjar fortfarande vårt numera vitpudrade och minusgradiga land. 93 bilolyckor i bara Skåne på några dagar. Ma och Pa helt utom sig av oro för att vi skall bila upp till Dalarna från Uppsala. Snökaos, blåst och halka. Säkerligen försenade tåg också. Men det är bara att bita ihop och ta det försiktigt.
Är helt sprallvirrig för att komma tillbaka till slöjdsprudlet och färgen, känns som att gå tillbaka till det riktiga livet. Jullovet har för första gången i hela mitt skolliv känts oändligt långt och jag är verkligen trött på att ha lov nu. Vill tillbaka. Jag är ju på drömtåget nu, på väg mot Livet och när-jag-blir-stor-slutdestinationen.
3 kommentarer:
Ja, eller hur känns det skönt att vara på väg mot ett mål, att arbeta mot sin dröm! :)
Jag funderar på möjligheten att bli konstvävare, det finns gesäll- och mästarbrev i det yrket t.o.m., och jag har alltid älskat vävning i alla dess former.
Funderar också på att läsa andra året på vävlinjen på Gläntan (första året kräver gymnasieveckor = slut), men jag kan nog inte göra det till hösten, eftersom jag ska läsa Ekologisk odling till 14:e november.
Kanske kan jag gå en kortkurs i vävning där uppe istället?
Skulle vara roligt.
Kör försiktigt, kära syster min!
Godafton kakmonster :)
min fina syster, hoppas resan gick bra. men du nej nej det finns ingen närjagblirvuxendestination heller, usch och fy, och om det nu skulle finnas något sådant tänker jag göra allt för att motarbeta den! hoho. iofs ska jag väl inte säga så mycket som börjar på lärarprogrammet, det kan ju verka oerhört vuxet och planerat och kanske lite oblommigt, men för att vara klyschig så allt blir ju vad man gör det till.
men ååå det kändes så sorgligt att bara lämna dig ifrån oss sådär snabbt, inte alls bra! vi hann ju inte ens smaka på vår lilla smaskiga kaka. vi längtar tills du kommer hit igen!
alla kramar!
ps. det var så himla roligt att du kommenterat och läst min arma blogg, det värmde verkligen med dina små gulliga dunord där på skärmen! och absolut, jag håller med om att bloggandet inte får överta brevskrivandet, men ändå, det är nog ingen fara, för i ett brev skriver man inte om samma saker som i bloggen känns det som. verkligen.
oo nu ser jag fram mot nästa inlägg på din bogg! hehe, känn ingen press eller så... :D
Skicka en kommentar