
Vi har städat och fejat idag, slängt ut allting på snön för att döda våra madrassers eventuella inneboende. Och vädrat och stånkat. Hej och hå.
Sömnaden ligger verkligen på is. Efter en fantastiskt lyckad fredagsförmiddag upptäckte jag till min förskräckelse det som inte får (iaf bör) ske: mitt foder är för litet. Ångest. Lite. Eller massor. Blä. Nu måste jag sy om allting. ORKA!
Så hopp till folklig sömnad. Skönt. Allt med ordet "folklig" i sig får mig genast att må bättre.
Talade med min lärare om fortsatt utbildning i folkligt skrädderi (dvs, sy kläder för hand) men hon sa att den enda som finns i Sverige går jag just nu. Men det finns tydligen i Norge: vårt regniga och hurtiga grannland i väster, hurra! Det är tydligen så ordnat att de i Norge har en statlig institution som bara sysslar med folkdräktsfrågor (eller Bunad, som det heter) som ligger direkt under kulturdepartementet. Wow. Staten betalar dräktforskning och främjande av bygdekultur! Emma konstaterade idag med ledsen ton precis sanningen: "Men, i Sverige prioriterar staten ju inte alls det som jag är intresserad av". Nej, just det. Som att driva ett utåtriktat kulturhistoriskt arbete till exempel. För idag skiter folk i sin hembygd, i sin egen och vår gemensamma grund och kultur. Allt är bara Stockholm och KTH och dekadens och fashion-mig-hit och IT-mig-dit. BLÄ!
Slöjd, för faan!
/Tant Gråstuga