Nu har skrivkrampens kalla svarta fingrar slingrats kring min hals igen.

Sitter här i en ödslig datasal och skall försöka prestera ett säljande personligt brev - varför vill NI ha just MIG till År 2 på Sätergläntan?
Herregud. Att det känns så knäppt. Jag känner ju redan mina lärare, rektorn, alla andra. De vet vem jag är, de vet hur gärna jag vill. VARFÖR ska jag tvingas till denna byråkratiska underkastelse? Kan jag inte bara gå dit och säga "hej, jag vill gå år 2, ok?".
Blä på allt.
Och så den förbannade projektrapporten. Skrivkramp är en sjukdom som drabbar kakor. Oftast.

Dalakaka

Nämen hörrni, jag har helt stört mycket att göra nu.

Från Folk till Fashion på två dagar

Under två mycket intensiva dagar besökte vi vad man skulle kunna se som de två ytterligheterna inom området kläder: På torsdagen Upplands länsmuseums arkiv i Morgongåva samt Skansens Klädkammare i Stockholm, och på fredagen blev det modemässan "Rookies and Players" på Hotel Scandic Anglais i Stockholm, samt modevisning av Konstfackselever på Kulturhuset.

Ja hörröni, folkdräkt eller modeshow?

Denna resa kändes som ett vägskäl, för det var kanske först nu som jag insett hur totalt ointressant det är med mode egentligen. Med mode menar jag alltså den moderna kapitalistkarusellens köp-och-sälj-hysteri, nya stjärnor varje dag, nerknarkade modeller etc.

För på Rookies & Players, med spexiga montrar, allt gick i svart, fräcka kollektioner, nya stjärnor...blä. Långtråkigt och dötrist. Nej, vi gick till Hemslöjdens butik på Nybrogatan istället för att få en färginjektion.

Men intresset för dräkthistoria verkade öka i takt med att avsmaken för mode växte.

För hur underbart var det inte på arkivet, eller ännu bättre, på Klädkammaren? Där tusentals och åter tusentals plagg från alla tider ligger i en enda stor inspirationshög och bara ramlar in i mitt medvetande så fort jag tar klivet in i denna gigantiska historiska garderob. Den underbara Erik Thorell som visade folkliga plagg för oss under en kavalkad av färger och former, där ögonen knappt kan slita sig och där fingrarna bara vill smeka den utslitna vadmalen eller det konstfullt sömmade sidenlivet. Wow.

En annan intressant sak de gör på klädkammaren är förutom att samla på gamla plagg skapandet av nya. Att väva upp ett identiskt tyg (linvarp, ylleinslag, MUMS) för en kopia av en nyrokokoklänning eller trycka upp ett nytt gustavianskt kattun? Återigen var mina sinnen på helspänn. Det FINNS knappast nåt roligare än att studera och återskapa historien med hjälp av det alla människor alltid haft närmast kroppen - kläderna. Tänk att ett livstycke eller en utsliten pälskjol kan berätta så mycket om en människa, om en familj, om ett helt samhälle! Min iver går knappast att ta miste på. Nej hörni, det här är verkligen något jag skall fördjupa mig i.

Och det härliga är att jag SKA fördjupa mig i detta! Jag skall nämligen tillbaka till Skansen och deras klädkammare vecka 9 för en veckas fullspäckad praktik, och har jag snuskig tur sitter de på ett livstycke från Bohuslän; ett rokokolivstycke som jag brinner av längtan att få attackera med vita bomullshandskar, måttband och millimeterpapper. Oh. Rysnig av välbehag.

Herr och Fru Gråstuga

Får jag presentera paret Grå?

Vi har städat och fejat idag, slängt ut allting på snön för att döda våra madrassers eventuella inneboende. Och vädrat och stånkat. Hej och hå.

Sömnaden ligger verkligen på is. Efter en fantastiskt lyckad fredagsförmiddag upptäckte jag till min förskräckelse det som inte får (iaf bör) ske: mitt foder är för litet. Ångest. Lite. Eller massor. Blä. Nu måste jag sy om allting. ORKA!

Så hopp till folklig sömnad. Skönt. Allt med ordet "folklig" i sig får mig genast att må bättre.

Talade med min lärare om fortsatt utbildning i folkligt skrädderi (dvs, sy kläder för hand) men hon sa att den enda som finns i Sverige går jag just nu. Men det finns tydligen i Norge: vårt regniga och hurtiga grannland i väster, hurra! Det är tydligen så ordnat att de i Norge har en statlig institution som bara sysslar med folkdräktsfrågor (eller Bunad, som det heter) som ligger direkt under kulturdepartementet. Wow. Staten betalar dräktforskning och främjande av bygdekultur! Emma konstaterade idag med ledsen ton precis sanningen: "Men, i Sverige prioriterar staten ju inte alls det som jag är intresserad av". Nej, just det. Som att driva ett utåtriktat kulturhistoriskt arbete till exempel. För idag skiter folk i sin hembygd, i sin egen och vår gemensamma grund och kultur. Allt är bara Stockholm och KTH och dekadens och fashion-mig-hit och IT-mig-dit. BLÄ!
Slöjd, för faan!

/Tant Gråstuga

Tillbaka till tillskärningen

Har nu i två dagar spexat runt med mönsterkonstruktion och toiler, idag satt Fiffis byxkjol som en smäck, och hon har provat in min kjol på mig. Den blev lite längre än vad jag först hade tänkt, och jag har börjat med tillklippningen. Tyvärr fick min hjärna ett sånt där tröttryck och gick och lade sig tidigt, så jag hann inte klart allt. Men imorgonblir det nya, friska tag medmerchoklad, pusselläggning och sömnad.

Problemet kvarstår: Jag har inga knappar! Och inget sysilke. (Man syr alltid i ylletyg med sidentråd eftersom ylle är så elastiskt. Syr man med en stum bomullstråd går den av så fort man rör sig.)

Nåväl, dags för lite kvällsmys i Gråstugan, med kakelugn och broderipyssel.

Och en eller annan sonett.

The Essence of Sloyd

The Essence of Sloyd, 15 hp
First level
Slöjdpedagogisk idékurs, 15 hp (15 ECTS)

Jag funderar seriöstpå att bli Hemslöjdskonsulent. Det är

1) det mest eftertraktade kulturtantsjobbet EVER (möjligtvis undantaget teaterchef eller något liknande)

2) ett skithäftigt jobb där man bestämmer mycket själv över hur man ska jobba, dvs man är med och samordnar och planerar och genomför olika aktiviteter på ämnet slöjd i sitt län.

3) detta betyder alltså att man kan slöjda obegränsat, undervisa om slöjd, träffa andra galna och helskönt nördiga slöjdare samt kanske driva ett eget företag vid sidan om?

(Jag vill ha ett företag där jag designar och syr kläder av ekologiska/rättvisa tyger)

Hursomhelst, ordet "sloyd" är ett ord som vi har använt här på Gläntan väldigt mycket, på skoj liksom, som i "hörrödu din jäfla sloider", men det FINNS alltså på riktigt! HErreGUd! (tänk er detta på dalmål).

Nu skall vi i alla fall straxt ner och ha ett litet "lärakännavarandra-fika" med några blivande hemslöjdskonsulenter som går på HV-skola påHögre Hemslöjdsutbildningen. Det är koolt. Och det är nördighet på högskolenivå.

Jag har bakat en stor kladdkaka till alla.

Från Vävstugan till Gråstugan

Så kom helgen med ett flyttlass i bagaget.

Fredag - vi gick ner till tågstationen, åkte tåg i tre minuter till Leksand, shoppade loss på deras härliga konsum, sen åkte vi tilbaka och gick upp igen. Inte fick vi mycket gjort den kvällen.

Lördag - vi sprang med flyttlass hela dagen, fram och tillbaka, och till tvättstugan, samtidigt som vi bakade bröd. Puh. Men lyckades få med oss alla grejer.

Söndag - vi packar upp och myser i vårt nya rum. Jag och Ross är ju faktiskt sambos nu.

Ross testar ackustiken i vårt rum med lite cellospel.

ylle och blingbling - pimp my folkkonst

Nytt år, nya tag. 2008 startades med en intensiv och färgsprakande orgie i allt vad tyg och blingbling heter. Veckans mest använda ord var faktiskt just "bling" och jag vet inget som passar bättre. Ett bart ylletyg, en liten lapp, som man täcker in totalt i färg och glitter.

Rätt snart märkte vi att vi halkade in på återbrukets underbara vägar. Gamla spetsar + pärlor, paljetter och band tillsammans med små urklippta bitar av ylletyg och yllegarn. Allt går att återanvända! Och blir man inte nöjd gör man inte om - man öser bara på mer. Ett annat populärt uttryck här på Gläntan är nämligen "more is more" (till skillnad från det vedertagna "less is more", som inte har nån genomslagskraft alls när det kommer till folkkonst) och under veckan bevisade vi att så är fallet.

Förutom ett armband (det på bilden) hann jag med att göra en brosch och blinga till en gammal klänning (bilden ovan). Jag har blivit alldeles överförtjust i konceptet "ta en gammal spets och fyll alla hålrum med pärlor". Det blir alldeles förtjusande.

Det som tilltalar mig så mycket med yllebroderi är att formen snabbt växer fram när man blandar applikationer och stygn, så att man kan ägna mycket tid åt att förfina mönstret istället för att bygga det. Grundstrukturen av en blomma växer snabbt fram, och sedan kan man ägna sig åt att klä in den med pärlor och vräka på med extra allt.

Nypan, adieu

Den mesta packningen är packad, bara det sista som ännu hänger på tork efter en hastig, nattlig tvättomgång. Tyger och julklappar säkert nerstuvade. Nu tar det åtta veckor innan jag kommer hem igen, det känns bara en aning sorgligt. Hoppas att inte behöva lämna Gläntan annat än för strapatser i Uppsala innan dess.

Snöstormen härjar fortfarande vårt numera vitpudrade och minusgradiga land. 93 bilolyckor i bara Skåne på några dagar. Ma och Pa helt utom sig av oro för att vi skall bila upp till Dalarna från Uppsala. Snökaos, blåst och halka. Säkerligen försenade tåg också. Men det är bara att bita ihop och ta det försiktigt.

Är helt sprallvirrig för att komma tillbaka till slöjdsprudlet och färgen, känns som att gå tillbaka till det riktiga livet. Jullovet har för första gången i hela mitt skolliv känts oändligt långt och jag är verkligen trött på att ha lov nu. Vill tillbaka. Jag är ju på drömtåget nu, på väg mot Livet och när-jag-blir-stor-slutdestinationen.

Färgen återkommer

Vad som verkligen kan få ens humör på topp är ett besök på Hemslöjden. Hemslöjdsbutiken på Sveavägen kunde idag känna sig våldgästad av en sann nörd. Där införskaffades ylletyg så det stog härliga till, tyg som mycket snart skall bli till en kjol. Lila vadmal.
Alla ni lajvare där ute som tröttnat på 20% polyester, handla på hemslöjden! (eller på Handelsgillet)

Uppdatering av sömnadsprojekt kommer ligga som en röd tråd i denna blogg. Nu i jullovets sista stund kan öppet tillkännagivas att jag inte gjort ett skit av det jag hade tänkt göra. Men som vanligt är jag naiv nog att tro att jag ska hinna med saker när jag är hemma.

Nå, jag har stickat 5 cm på en mössa. Och sytt 1 dm på min kofta. Och jag är halvfärdig med Ross' julklapp. Så det så.

Vintern rasat

Ett grått och trist första inlägg i denna slöjdblogg, skriven i en mulen och regntyngd småstad. Nådens år 2008, än så länge ett rätt fräscht år. Molnen hänger som en kvävande sammetsgardin och klär in allt i dis. Det kunde varit vackert, det kunde varit Dalarna. Men vädertristessen hotar att ha ihjäl mig och jag kan inte vänta tills jag får sätta igång med sömnaden igen. Så kläs allt i färg.

(med reservation för viss emofaktor)